EU-domstolens beslut och konsekvenserna för Malta, Curaçao och offshore-speloperatörer

Som framgår av det senaste avgörandet från Europeiska unionens domstol (CJEU) — Spelare kan stämma direktörer för olicensierade online-speloperatörer enligt lagen i sitt hemland — genomgår offshore-spelindustrin just nu en av de mest betydande förändringarna i riskhantering som setts på många år.

Malta: Bill 55 förlorar sitt strategiska värde

Under många år positionerade sig Malta som ett juridiskt motståndskraftigt nav för gränsöverskridande onlinespel. En central del av denna strategi var Bill 55, antagen 2023, som begränsade verkställigheten på Malta av utländska domar som förklarade spelverksamhet olaglig i spelarens jurisdiktion.

Domstolens avgörande försvagar denna position avsevärt.

Genom att fastslå att:

• skadan uppstår i spelarens bosättningsland, och
• anspråk enligt skadeståndsrätt kan riktas personligen mot bolagsdirektörer,

minskar domen den praktiska skyddseffekten av Bill 55. Även om en utländsk dom som sådan inte verkställs på Malta, kan ansvar nu uppstå enligt spelarens nationella lag — utanför det maltesiska verkställighetsskyddet.

I praktiken kan en maltesisk licens inte längre betraktas som en juridisk brandvägg mot gränsöverskridande civilrättsliga krav, särskilt när direktörer och beslutsfattare berörs.

Kontext: varför CJEU-avgörandet inte kom oväntat

Redan under 2022–2023 bekräftade högsta domstolar i Österrike och Tyskland att spelare kan kräva tillbaka förluster från operatörer som erbjuder onlinespel utan lokal auktorisation, även när dessa operatörer innehar en maltesisk licens (se min genomgång av frågan från 2023).

Enligt både österrikisk och tysk rättspraxis ansågs sådan spelverksamhet olaglig, vilket gjorde spelavtalen ogiltiga enligt nationell lag. Följaktligen hade spelare rätt att återkräva förluster inte på avtalsrättslig grund, utan på grund av otillåtet ingripande i skyddade konsumentintressen.

Dessa nationella avgöranden lade grunden för ett spelarfokuserat synsätt på skada och ansvar som senare antogs på EU-nivå.

Maltas svar: verkställighetsskydd i stället för materiell regelefterlevnad

I stället för att hantera den underliggande lagligheten i gränsöverskridande spelverksamhet fokuserade Maltas lagstiftningssvar på att blockera verkställigheten av utländska domar — främst genom införandet av Bill 55. Denna strategi syftade till att skydda maltesiskt licensierade operatörer från de praktiska konsekvenserna av ogynnsamma domar i andra medlemsstater genom att åberopa allmän ordning och begränsa rättsligt samarbete.

Denna strategi löste dock inte den grundläggande rättsliga konflikten. Den sköt upp verkställigheten men neutraliserade inte ansvaret. CJEU:s avgörande klargör nu att tillämplig lag bestäms av var skadan uppstår — nämligen i spelarens bosättningsland — och att krav mot direktörer faller under skadeståndsrätt snarare än intern bolagsrätt.

Från nationell rättspraxis till EU-omfattande doktrin

CJEU har lyft en utveckling som redan var synlig i nationella domstolar till en unionsomfattande kollisionsrättslig doktrin. Domen bekräftar att offshore-licensiering i sig inte kan åsidosätta nationella konsumentskyddsregimer.

I detta avseende konsoliderar och generaliserar avgörandet en redan existerande risk. Den rättsliga osäkerhet som tidigare berodde på fragmenterad nationell rättstillämpning har nu ersatts av en tydligare regel på EU-nivå.

Curaçao: licensiering utan lokal auktorisation innebär ökande risker

För operatörer licensierade i Curaçao är konsekvenserna ännu mer direkta.

Curaçao-licenser har länge använts för att verka på flera marknader utan lokal auktorisation, ofta med antagandet att rättstillämpningen skulle vara svag eller splittrad. CJEU-avgörandet bekräftar nu motsatt trend:

• Domstolar kan tillämpa lokala spelarskyddsregler oavsett offshore-licens.
• Ansvar kan sträcka sig bortom den juridiska personen till direktörer och befattningshavare.
• Avsaknaden av ett EU-omfattande regelverk ger inget meningsfullt kollisionsrättsligt skydd.

I takt med att EU-domstolar i allt högre grad anammar en spelarfokuserad jurisdiktionssyn, står Curaçao-licensierade operatörer som riktar sig till EU-bosatta inför avsevärt högre risk för tvister och rättsliga åtgärder.

Offshore-operatörer: strukturell exponering, inte bara regulatorisk risk

Utöver Malta och Curaçao sänder avgörandet en bredare signal till hela offshore-spelindustrin.

Historiskt har många offshore-operatörer betraktat lokala licenskrav som regulatorisk friktion och civilrättsligt ansvar som en sekundär eller avlägsen risk. Domstolens resonemang ifrågasätter denna modell.

När tillämplig lag följer spelaren och ansvar klassificeras som skadeståndsrättsligt snarare än avtals- eller bolagsrättsligt, förlorar vanliga offshore-strategier i effektivitet:

• Bolagsomstrukturering ger endast begränsat skydd och kan förbli det enda genomförbara alternativet;
• Licensarbitrage löser inte längre kollisionsrättsliga problem;
• Direktörer och beslutsfattare exponeras för personligt ansvar.

Slutsats

CJEU:s avgörande förbjuder inte offshore-spel som sådant. Det förändrar dock riskbedömningen i grunden.

En licens i sig — vare sig den är maltesisk, från Curaçao eller annan offshore-jurisdiktion — utgör inte längre ett tillförlitligt skydd mot krav från spelare inom EU. Det civilrättsliga ansvaret följer i allt högre grad spelaren snarare än operatören, och trycket i rättstillämpningen förskjuts från enbart tillsynsmyndigheter till domstolar och privata rättsprocesser.

För offshore-operatörer som utan lokal auktorisation riktar sig till spelare inom EU innebär detta avgörande en avgörande urholkning av långvariga rättsliga antaganden.